Förmiddagsvila på lammdagiset, flocken betyder nästan allt även hos små får.
En födelse är alltid förenad med faror, för tackan likaväl som lammet. I värsta fall lurar döden runt hörnet...
När vi gick tidiga morgonrundan igår så hittade vi en ungtacka som stod för sig själv, upptagen med ett lamm, men ett lamm som inte ställde sig upp. inte bräkte tillbaka. Nått har gått fel under natten.
Enfödd dessutom. Ska hon få gå hela sommaren utan lamm?
Det vore synd.
Inne i växthuset har vi samtidigt en äldre tacka som fått två lamm men har knackigt med mjölk, vi chansar o tar hennes minsta lamm, som hittills bara fått lite råmjölk och stänger in henne tillsammans med ungtackan. Eftersom får är otroligt noggranna o aldrig aldrig skulle ge di till andra än sina egna lamm så är detta dömt att misslyckas om man inte luras lite.
Marie tar fram en jutesäck o lägger in både det nyss födda men döda lammet (som har den rätta familjedoften) och det lilla svaga lammet som vi vill adoptera. Sen stänger hon säcken försiktigt, det levande lammet står upp inuti säcken o bräker lite.
Ungtackan blir nyfiken. Vi lämnar dom själva en stund.
Efter ett tag öppnar vi lite på säcken, lammet tittar ut, ungtackan är fortfarande avvaktande men ändå intresserad.
Vi hoppas o hoppas...
Efter en stund har lammet kravlat sig ur säcken o trevar sig instinktivt fram mot tackans juver. Efter några minuter lyckas den, och, nu sker det verkligt lustiga, tackan accepterar att hon diar, trots att det egentligen inte är henns egna lamm.
Kul att det funkade att luras lite, sommaren är räddad för de här två.
Här inne i ladan har de legat på groning, årets sätt-
Hoppas bromsarna tar!
