Sakta växer trädgården fram - o fåren passar på att rymma o äta gullviva

Mellan två av växthusen har vi en yta som vi aldrig riktigt gjort något av, visst har vi odlat lite av varje här genom åren, som majs o solrosor o så, men det har varit mer som av en reservplats när man får plantor över istället för att man tänker ut vad som egentligen skulle passa bäst just här.
Platsen är inte så dum egentligen, den är varm o skyddad o inte så stor o jorden är sandig. Som gjord för kryddväxter egentligen.
Efter genomfräsning med lilltraktorn är jorden fluffig som grädde, o det är ganska lätt att bygga upp bäddar o få struktur, iallafall när man står bredvid o tittar på - o tar kort...
Av en storstor libbsticka blir det plötsligt två hela rader, visst slokar dom lite först men dagen efter har dom stadgat sig efter flyttchocken.
Som en liten avgränsning har det nya kryddlandet en låg häck med ljusröda hjärtformade blad, katsura. Eller hjertetræ som det heter på danska.

Sen blir det inte mer planterat, vi anar plötsligt oråd, det har blivit lite väl tyst långt borta vid fårhuset där alla tackor o lamm går o väntar på att gräset på backarna ska bli lagom långt o att gullvivor o backsippor ska blomma klart.
Dessutom ska Herman fårklippare komma endera dan o befria dom från vinterullen. Ett elstaket har tills nu utgort enda gräns mot de lockande backarna o dess godbitar i form av gullvivor o backsippor. (Olustigt nog älskar får dessa vackra blommor som andra idisslare som till exempel kor ratar.)
Vi tar med oss vallhunden Saffran o går upp o kollar läget, o mycket riktigt, kvar runt fårhuset står bara en, säger en, tacka med sina två sladdlamm som är för nyfödda för att rymma dom med.
Hmmm, å vad trött man blir ibland, men det är bara att springa upp på närmsta åkern för att se vart dom tagit vägen, men, dom har inte stannat där utan självklart hittat en öppen grind o hittat in till gullviveland o backarna...

Till o med Saffran tittar trött på oss o verkar liksom föreslå det vi till slut båda inser - idag är det betessläpp, vare sig vi vill eller inte.

Hoppas ni blivit snabba nog att springa fortare än räven alla små lamm där uppe på backarna! Ses i höst!